i handen för att hjälpa sig. Hvad skola då Folkungarna med allt det järn, som de tvinga oss att forsla? Våra fäder lefde fria på sina gårdar, och ändå gjorde de rätt för sig och behöfde inga kedjor.
Han satt tyst en stund, och släden krängde i de djupa spåren. Sedan fortsatte han igen att tala.
— Bergsmän och drängar, jag skall berätta något för er. Ha ni hört det förr? Det var en gång tre fränder, som redo ut att vinna lycka, och den som red i midten hette Folke. Allt hvad de togo på, det blef genast deras, och de unnade sig knappt en stunds ölro, bara för att få ännu dubbelt upp. De kramade och synade jordkokorna och köpte och pantade och höllo bondeträta på alla ting, och den bondeträtan går aldrig ur dem. Nu växer det Folkungar som ogräs och tistel. Dunkar nu ett hjul i forsen eller lyser en ljustereld öfver älfvattnet — hvem skall ha mjölet, hvem skall ha laxen? Det skall Folkungarna, när de hålla samdricka med utländska sändemän. Och hur ser det nu ut uppe vid Stålberget? När vi bergsmän få vara ända till fjorton om ett par bälgar, då har Ingrid Ulfva två par för sig ensam.
