Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


din väg? Ånej, den syrliga äppellukten från ett så ungt väsen har alltid plågat mig. Det är bäst, att du går.

Hon hade ryckt upp den stickade vanten ur gördeln. Ibland snodde och kramade hon den och ibland slog hon med den på kjorteln.

— Gå skall jag nog — svarade hon, fast hon hvart ögonblick, fruktade att falla raklång på marken liksom nyss vid mjödkaret. — Gå skall jag nog, Magnus, men inte till din broder.

— Det ena först, det andra sedan. Allra först skall du gå in i salen. Och till hvar och en, som du får med dig i en vrå, skall du säga: Vakta er för hertigen, nu vet jag hurudan han är. Vakta er!… Gör mig den välgärningen, och du skall nästa natt sofva godt. Frälsad skall jag känna mig från den stund, jag blir förrådd och släpad ut och pinad till att ropa högt, högt för alla: Ja, jag är falsk, falsk i brodersvänskap, falsk och smygande i mina raka och stolta steg… Hur kan världen ändå hänga hop med så mycken falskhet bakom de fasta handslagen… ty lika falska äro de andra? Ärliga äro bara de solögda dårarna.

— Du talar för högt — hviskade hon och

126