Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


drog om sig armarna, som under hårda slag. Men då höjde han rösten ännu mer.

— För några aftnar sedan såg jag Valdemar krypa ut mellan spjälorna i svalgången med vänstra skon sönderrifven och klättra ned. Jag visste, att i en skogslada satt en vallkulla och väntade på honom, utklädd i dyrbara kläder och med ett litet hof af drickande skogsmän. Är detta landets husbonde ? frågade jag. Valdemar, i ett sådant läge hoppas jag slippa att någonsin behöfva visa mig. Men hvad svarade då Valdemar? Därtill har du inte mod, broder, sade han… Nu tror jag att jag fick färg i dina kinder, fränka. Din mun står öppen, som om du talade stora ord, men du säger ingenting. Och dina ögon krympa ihop och bli alldeles röda. Skynda dig nu härifrån! Ungdomen tänker inte på annat än det, som är okyskt, men det okyska är mig emot. Hvar sitter då detta ständiga begär, i blodet eller baktill i hufvudet som en snurra af gnistor? Jag vill att mina tankar skola vara hvita och snygga som nytvättadt garn. Jag vantrifs i unga kvinnors sällskap. De kunna inte se på en man utan att undra, hur han passar till brudgum. Rör mig inte, fränka, släpp mig!

127