FOLKUNGATRÄDET
För ett ögonblicks lindring har jag stått här och förödt din själs oskuld. De kroppsliga spillrorna lämnar jag åt konungen.
Hon vek baklänges ifrån honom, halfkväfd af gråt.
— Hur vågar du, hertig? Aldrig har någon talat till mig som du! Gud hjälpe mig att snart komma bort från Folkungarna!
— Tag det inte så illa. Bara inga tårar. Jag trodde, att jag var en höfvisk man, som förstod att skicka sig inför en ädel jungfru. Men inte heller det var sant. Jag vet inte, hvad jag har sagt. Jag vet bara, att jag höll på att kväfvas och att jag andades in lif, när jag fick kasta allt ondt ifrån mig i en ren luft, där det inte kunde fortsätta att lefva. Stackars lilla hvita fjäril, hur kom du hit in i folkunganästet? Ingenting ondt får ske dig. Visst måste du härifrån. Inte en dag längre får du stanna. Jag skall hjälpa dig, jag skall… Men vi äro oförsiktiga, Jutta. Nu hör jag något annat än rasslet af ekarna.
Sporrar klingade på tröskeln, och herr Svantepolk stötte snön af fötterna och steg in. Bakom honom slingrade sig en lång rad af bloss öfver fältet bort mot den upplysta kyrkan.
128
