Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


— Måltiden är slut — begynte han med en förbryllad blick på Jutta. — Det är tid att rida till mässan.

— Vi ha haft ett allvarligt samtal, jungfrun och jag — svarade Magnus — och nog märker jag, att hon ännu är vred på mig.

Jutta betänkte sig. Så blef hon lugnare och drog på sig vantarna.

— Mycket har jag inte förstått af det, som du sagt — svarade hon ännu en smula tvekande. — Inte heller kan jag mena, att en riddare får tala så som du nyss. Men vred på dig? Nej, Magnus, jag är uppriktigare din vän, nu då jag går, än då jag kom.

— Så fick jag då ändtligen en gång ett hjärteord! — utbrast han och strök i luften öfver hennes hufvud. Det måste barnaläppar därtill. Nu är jag stark, nu är jag trygg igen. Hör på, herr Svantepolk! Jungfrun måste härifrån.

Herr Svantepolks milda och irrande ögon ljusnade.

— Klokt sagdt, riddare. Det har länge varit min tanke. Jungfrun måste härifrån, långt härifrån, måste i kloster, så att kärleken på ömse

håll kan få fortsätta att brinna med den rätta

9. — II.129