Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


klara lågan. Ack, hvad lifvets vår är rosig med all sin kärlek! Och den kan lefva, riddare, den kan lefva ännu under ett hvitt hår som mitt.

Magnus rynkade pannan.

— Men Valdemar — svarade han afbrytande — hvad skall han säga? I nödfall få vi föra bort jungfrun på hästryggen i lönn. Vi skola rädda dig, kära, älskliga barn. Men först gäller det att bygga en klok plan. Det blir vår sak, herr Svantepolk. Jag förstår, att jungfrun nu längtar till mässan och de sköna och heliga sångerna.



130