Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


9.

Fast döden var i huset, tog julstöket ut sin rätt med ett stimmande af röster som öfver en myr, där flyttfåglarna hålla på att samlas. Sjutton baner blefvo uppsatta i salen. Från takbjälkarna hängde kransar med ljus, och väggarna blådrogos med bonader, på hvilka Birger Jarls snäckor styrde fram öfver hafvets krusningar med korsfanor och spjutbärande manskap.

Allra sist dukades julbordet. Utefter yttersidan uppradades husets dyrgripar och minnen. Där blänkte den bägare, som Snorre Sturlasson hade förärat lagman Eskil, jarlens frände. Ännu fylldes den hvar julnatt med mjöd för att till den isländska skaldens hågkomst räckas åt den bästa sångaren. Där stod den simpla tennskål, ur hvilken Birger Brosa en afton bespisat en landsflyktig och trasig skogsgångare, som sedan blef

131