Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


Norges konung och hette Sverre. Och mellan de enkla, af tiden ofta anfrätta minnesklenoderna glittrade kannor och skrin och guldkronor med pärlor och stenar.

Men nu blef det muntert på gårdsvallen, ty kvinnorna kommo med julbaket. De strödde mjöl i luften för att skänka jorden fruktsamhet och omfamnade träden. När de blefvo synliga i dörren, fylldes den vida salen af mjölskyar och kryddlukt. Till och med drottningen hade förkläde och uppkaflade ärmar. På ett bräde bar hon framför sig den solrunda såkakan, som sedan skulle gömmas i kornkätten och vid såningstiden klyfvas med plogbladet. — Sol, sol, lys på oss för Guds kärleks skull! — sjöng hon och satte såkakan midterst på bordet, ty den var det heligaste skådebrödet och bakad med mjöd och månbelyst rimfrost till god årsväxt. Men när blef det icke god årsväxt på det rika Bjälbo?

Under tiden byggde de andra kvinnorna hela små tempel af bakverk som voro prof på deras olika skicklighet och ofta hälsades med ihållande bifall af männen. Offergalten, som svearna fordom blotade under dyster sång, svällde rund och degig på sina korta ben, och

132