FOLKUNGATRÄDET
den sturska och strittande hanen, som Jorgrimes döttrar tillbådo med pannan mot ljungen, stack upp sina två rödfärgade fjädrar ur en ring af andra mindre bullar, som föreställde hönor och kycklingar. Men under bordet sattes ett fat med mat åt de döda. Allt hade genom åldrarna följt Folkungarna och förändrats med dem och hörde ihop med dem liksom deras kläder. Vandrare och andra främlingar, som i mängd samlades nere vid dörren, hade mycket att se på och fråga om.
Men Jutta var oglad, och hon kände, att konungen icke tog sin blick från henne. Han gick midt i kvinnoflocken, där han trifdes bäst. De ystra Algotssönerna och andra unga karlar klättrade däremot upp på taket och lade sig kring rököppningen med långa spön för att taga mot julbocken.
Han lät heller icke vänta på sig utan kom snart inlunkande och stångade kvinnorna i knävecken, så att de satte sig med en duns i halmen. Öfver ögonen hade han en blodfläckad bindel till tecken, att han var blindad liksom hela jorden under midvintermörkret. Men han såg ändå rätt bra genom gapet på den skråpuk, som var bunden öfver hufvudet. Han liknade också
