Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


snarare ett vilddjur än en bock. Ibland stack en röd hand fram mellan de förfärliga huggtänderna som en tunga och räckte färska godter åt drottningen eller den, som han annars särskildt ville gynna. Ju drumligare han betedde sig, dess oftare flög det tysta, snabba folkungaleendet utefter bordsraderna, där de äldre redan hade bänkat sig. När han slutligen reste sig på bakbenen och rent ut beskyllde de vackra bagerskorna för de otillbörligaste saker, skrattade den saktmodiga drottningen, så att hon måste torka sig i ögonvrån. Men så tog han ett stångande språng fram mot konungen och öppnade på käftarna och hviskade:

— Herre, var på din vakt! De tänka stjäla från dig det käraste du äger.

Valdemar böjde sig öfver honom.

— Fort, fort, säg ut! Hvad menar du?

Lekarens hand kom återigen ut ur gapet, men försiktigt och hastigt.

— Här har du min julgåfva. Göm den raskt! På den kan allt bero.

Valdemar kände, att han fick något tungt och kallt mellan fingrarna, och det slamrade, när han stack det under manteln. Han ville fråga något, men bocken rullade utåt golfvet,

134