FOLKUNGATRÄDET
träffad af väl tjugu spön från rököppningen i taket. Där uppe lågo männen och försökte att stöta omkull honom, och så ofta det lyckades, upphäfde de ett skri. Det snögade starkt. Ibland måste de resa på sig och skaka af snön, som då föll i stora tappar ned öfver kvinnorna. Men de voro glada däråt, ty det betydde, att de skulle bli fruktsamma och få många barn.
Till sist blefvo männen så heta, att de hissade sig ned för att bättre komma åt bocken. De började att sticka och slå honom med sina spön, så att det svor och vrålade under pälsen.
Valdemar granskade därvid under sin mantel den besynnerliga gåfvan och fann, att det var en järnring med stallnycklarna.
Genast, utan att han behöfde höra något mer, vaknade en aning hos honom. Men hvarför kom man då icke öppet och frågade honom, om Jutta fick resa? Därför att man på förhand gissade hans svar och ville föra bort henne i smyg. Nej, det skulle icke få ske. Aldrig hade han funnit henne mer intagande, mer nödvändig att ha i sin närhet än just nu, då han fick upp ögonen för att hon snart kunde vara borta. Med förskräckelse såg han, att kvinnorna togo sina korgar och bräden för att åter
