Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


begifva sig ut och gå till julbadet. Och dit kunde ändå ingen man få följa dem. Jutta var den sista, som gick. Han sträckte ut handen efter henne. Men för att hastigt gifva sin åtbörd en annan mening, vände han sig inåt den larmande salen, där bocken halft ihjälslagen låg i halmen.

— Håll upp, jag tål inte att se blod! — sade han.

— Få vi inte efter gammalt godt bruk piska karlen ur pälsen? — undrade männen och sänkte sina spön. — Det är ju bara en lekare.

— Trotsa inte mina önskningar alltför mycket — svarade han och hjälpte själf den hopkrupna stackaren på fötterna.

— Den här gången fick jag för mycket — stönade Gistre under sin förklädnad. — Men du är god, du har hjärta, herre. Nog är jag en förtappad usling, men för dig kunde jag gå i döden… Du har väl nyckelknippan?

— Jag har.

— Låt inte kvinnorna stanna för länge i badet.

— Hvad kan jag göra däråt?

— Husbonden kan, hvad han vill.

En sådan oro öfverföll Valdemar, att han

136