FOLKUNGATRÄDET
de svarthåriga glömde oftast att äta för att hviska och skryta eller göra upp listiga köp och byten. Alla tyckte om pälsverk och skarlakansmantlar, och de sutto där som lapphöfdingar och lappkvinnor i en jättelik kåta. Den likheten hade de ännu med Ingrid Ulfva. Deras ögon runno i den stickande röken, pannguldet glimmade, och ögonhvitorna och det snabba leendet blänkte ännu hvitare i de sotiga ansiktena. Småningom föll sotet som en mörk snö också öfver dyrbarheterna på bordet.
Men nu blef fullet inburet, och tjugu harpor begynte spela. Harpbruset fyllde salen och alla hjärtan. De onda blefvo goda, de svaga starka, och ingen tänkte längre på att hviska med grannen. Gistre Härjanson, som hade befriat sig från sin bockhamn, steg fram till härdkanten, storväxt, blek, aldrig älskad, alltid fruktad. Åhörarna lyddes icke på honom för att skratta, som omkring andra lekare, utan för att rysa. Dockorna, som han bar i snöret öfver bröstet, trädde han upp på fingrarna, och sjungande lät han dem så tala till hvarann. Djäfvulsdockan och den blodiga mördardockan räckte hvarann genast handen, men där funnos inga ängelsdockor och inga skyddshelgon utom
142
