Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


Sankta Gertrud, som kom för att hämta de döda till sin dystra boning. Leken föreställde en strid mellan djäfvulsdockan och en ung gosse, som ovetande råkat bada sig i en helig källa och därför blef dömd att dräpas.

Slutligen tystnade både Gistre och harporna, och han vände sig mot högsätet.

— Har jag lekt till ditt behag, herre — sade han — så låt mig nu få min sångarlön ur Snorre Sturlassons bägare.

Valdemar hängde nyckelknippan på bänkstolpen och föll i tankar.

— Förunderligt, förunderligt! — mumlade han. — Allt hvad ni lekare sjunga om, allt som rör oss till medlidande, allt som människorna strida om, det är människofunder. Om de med ens strökes bort, då hade du ingenting att sjunga om. Då hade vi ingenting att gråta öfver. Oå bodde vi i paradiset, lekare.

— Kanske, herre.

Hvar sena darrade i den hand, som Valdemar hade lagt på bänkknappen. Det var som hade femtio år plötsligt ilat förbi öfver taköppningen och kastat sin aska på hans ansikte i förtidiga veck och fåror. Han satt böjd som en gammal man.


143