Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


vi togo från dem deras kvinnor. En präst med hustru, det är ingen präst. Det är en lekman framför altaret. Kärleksvisor får du inte höra här, min Svantepolk. Den, som lefver för kärleken, tömmer en bägare, som aldrig släcker törsten och som oupphörligt måste fyllas på nytt. Det blef min broder Valdemars förbannelse. Men här hviskas heller inte i ugnshörnet, och ingen frågar efter, hur det gick kung Valdemar på hans lustfärd till landamäret.

— Men ute i landet hviskas det, hertig. Det går som en smygande skogseld. Minns, det är inte de bästa, som ha de onda tungorna. Det är de listiga och lurande och alla, som ha ögonen på folkungaarfvet. För hvar dag växer stormen.

Hertigen mulnade.

— Allt skvaller har sin gamla gång. Det futtiga görs honungssött, det låtsade hedersamt, det mänskliga brottsligt, det ohyggliga blir det skrattadt åt. Å fy, att komma till mig med en sådan smuts! Har du då ingenting annat att säga mig…? Hur går det min vän, den gamle lagman Algot? Han är försvunnen sedan länge.

— Han fick hat mot dig på Bjälbo och

197