FOLKUNGATRÄDET
som en gång också honom — hördes ärkebiskop Fulcos fasta röst — Men din plats är inte här. I afton är det godt om sadlade hästar, och jag skall taga några beväpnade karlar med mig och för säkerhetens skull själf följa dig det första stycket. Hvart vill du hän?
— Helst till min olyckliga syster — svarade hon och gick ned till honom utan att släppa gossen.
Hästarna buro snart alla tre öfver den stenlagda väg, som ledde till kungshuset på ängen vid Östra Aros. Ingen af dem talade, men de måste rida försiktigt och långsamt för mörkrets skull och lita på hästarna.
Hon mindes, hur tidigt den makliga drottningen förr brukade söka sig till sofstugan, men fast det var mycket sent, gingo ännu alla spinnrockarna. När hon kom i salsdörren, tvärstannade den midtersta spinnrocken, sedan ännu en och slutligen alla. Drottningen, som satt på midtbänken, släppte spinngarnet i knäet och hukade sig för att se bättre. Det var en gammal kvinna med stora drag och trötta ögon.
— Hvem står i dörren? — frågade hon.
— Din fallna syster.
