FOLKUNGATRÄDET
— Min fallna syster bär en nunnas dräkt och är i kloster.
— Jag var inte värdig de hvita kläderna.
— Säkert inte.
— Min tanke gick tillbaka hit.
— Hvem söker du?
— Dig, syster, för att kyssa din klädningsfåll och bedja dig förlåta och glömma.
— Och hvems är gossen?
— Mitt barn, som hädanefter följer mig.
Drottningen lade handen på spinnrocken för att åter sätta den i gång. Men då kände hon, att många vintrars stickande stjärnljus hade skinit in i hennes ögon och lagt frost öfver hennes kval, så att det blifvit stilla och hvitt och fagert. Allt blef så smått och litet, som hon hade gråtit öfver, att den vänskap, som en gång varit mellan dem båda, syntes henne hundra gånger mer värd att minnas. Hon tänkte: — Så klart måste människan se tillbaka öfver lifvet i dödsstunden, när evigheten plötsligt lånar henne sina ögon.
— Min klädningsfåll är inte till för att kyssas af en syster — svarade hon lågt — Men du skall stanna här med barnet… Kom hit och sätt dig hos mig här på bänken.
236
