FOLKUNGATRÄDET
nu skulle ske. De voro redan vana att från hennes mun höra förkunnelser och att hon som^ liga dagar satt upprätt i sin bädd. Hon rörde en smula på händerna, och den drömaktigt töckniga och sjungande rösten uttalade högt och klart följande ord:
Den man skall varda herre i Sveriges land,
som får Sankt Eriks fana ur mannajungfrurs hand;
men bär han in den fanan i femmila skog,
Gud hjälpe då den broder, som broder bedrog.
Hon slog upp ögonen och såg sig yrvaket omkring, och då hon mötte så många goda ansikten, blef hon genast lugn. Men hon mindes knappt något af sitt föregående lif.
— Minns du inte Yrsa-lill, som bodde i skogen? — frågade de henne, men hon skakade på hufvudet. Hon tog nyfiket på deras bälten och kläder, och då de berättade, att de voro nunnor, trodde hon, att hon också var det.
På samma sätt hade det gått till, hvar gång hon vaknade, men nu blef hennes blick lugnare och klarare, och efter några dagar kunde hon med systrarnas hjälp sakta gå omkring i trädgården.
