FOLKUNGATRÄDET
— Tror du, jag låter nycklarna ligga kvar här i öppen dag!
Hon hann knappt att fatta dem, innan en sjungande knäpp som från en bågsträng, ljöd under golfvet och en lucka öppnade sig på sin svängaxel. I en blink skymtade hon ögonen på kerubens vingar och halkade sedan ned i djupet. Luckan blef stående på tvären, ty hennes ärmsnibb hade fastnat i en af nitarna på den sönderfrätta svängaxeln och hon hängde öfver mörkret. Men när nyckelknippan föll, hörde hon, att det plaskade, och några vattendroppar stänkte på halsen.
Martinus sträckte fram hufvudet för att se efter, hvarför luckan icke lade sig ned på sin plats, och bådas ansikten voro hvarann nära. Men hon kunde icke få fram några begripliga ord, knappt en tyst bön i sitt hjärta. Hon kände bara, att hon skulle ha strött omkring sig sina rikedomar som en handfull sand, om hon hade fått en enda stund tillskänks, om hon för en enda afton hade fått stanna hos bonddöttrarna, när de sutto utanför gårdarna och sågo efter den döende dagen. En röst sade henne: — Allt annat har du äflats att vinna, blott icke den lilla solstrimma af lycka, som
