FOLKUNGATRÄDET
och började småningom att samlas kring källan. På ett snöre, som spändes mellan stammarna, hängde de upp sina kappor till ett tjäll åt kvinnorna, ty det hade varit sen vår och luften var ännu sval. Sedan gjorde de upp eld och kokade och brynte. Längre bort arbetade de yngre med förhuggningarna, och klangen af yxorna och braket af de fallande träden ekade genom den väldiga skogssalen. Då det blef stilla en stund, sade en af männen:
— Det ringer i Hofva. Slaget har begynt, och prästen står framför altaret. Men Valdemar sitter lika lugnt vid gästabudet i Ramundeboda. Det gör han rätt i. Han förlitar sig på skogen och oss.
— I dag är det efter alla gamla tecken en af årets lyckodagar — svarade Hulf Skumble. — Men för hvem? För Magnus eller Valdemar? Det kan bero på oss. Månen, som bestämmer tiden, är i ny, och ni skola tälja upp bloss åt er till kvällen. Det finns bara ett, som säkert skall gifva segern åt de våra, och det är ett människooffer.
När det blef afton och blossen voro tända, tillsade han kvinnorna att bland sig utvälja den vackraste och föra fram henne till källan.
