FOLKUNGATRÄDET
Knappt hade hon likväl närmat sig, innan en malmklar stämma hördes från den arbetande flocken vid förhuggningen. Det var Gistre Härjanson, och han kom springande med sin yxa.
— Vid helgonen, bergmästare, känner du inte igen henne… min kvinna, som Valdemar nyss tog ut åt mig ur Vreta med makt, när vi redo förbi. Vår gode Valdemar! I dagar och år har jag stridt och längtat för hennes skull… och nu…
Det var trängsel omkring källan, och röken och lågorna från blossen slogo honom i ögonen. Hulf Skumble hade redan knutit upp hennes skjorta och vikit ned den till gördeln. Hon var lätt gulaktig i huden. Han grep henne om händerna, och två andra män togo henne om fötterna och hjälpte till med att lyfta henne ut öfver mossbädden och sänka henne i källan. Hans skägg gömde hela hennes ansikte, så att knappast mer än ett sakta huttrande hördes, då det kalla vattnet slog ihop öfver henne. Tre gånger släppte han henne och försökte att trycka ned henne under vattnet, men hvar gång flöt hon upp igen.
— Ti vill inte taga henne — sade den gamle. — Han bryr sig inte om annat än mör.
280
