Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


Men hvar står en sådan att finna, där Valdemar håller läger med sin här? Stig upp, vallkulla, och gå till din spelman. Ni äro bestämda för hvarann, hur många pröfningar som än kunna vänta er. Men till dig, Ti, säger jag: Ehi har blifvit orkeslös. Ingen har på länge gifvit dig sitt blod och sina lemmar. Hur skall du kunna hjälpa oss, om du inte, när solen rinner upp, kan se mot fienden utan att blinka? Jag skall skänka dig mina ögon. Jag har lefvat länge nog och har inte mer någon glädje af dem, bara bitterhet och harm.

Han ryckte lös ett par torsviggar, kände på deras kanter och valde ut den skarpaste. Sedan lät han binda sig vid stubben med händerna på ryggen. Under det att en finngubbe tog ut hans ögon, uppgaf han anden, och när de kastades i källan, sjönko de genast och blefvo liggande på botten stora och klara och utan att blinka för elden.

Då grepos alla, både kvinnor och män, af yrsel och svingade blossen upp mot nymånen, och häst efter häst blef framledd och offrad under besvärjelsesång. Blodet ströks på trädstammarna och flöt åt alla sidor i mossan. Ingen tvekade längre, att icke de gamla växtandarna

281