Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


nu i Sankt Hans tid, då allt grodde och spirade, skulle upptaga en sista förtviflad strid och i natt korsa sina mariga spjut med riddarnas svärd.

Slipdonen framtogos, och skogsgångarna hvässade sina yxor. De voro illa rustade, många utan brynjor och ingen med stålhufva. Men de visste sedan gammalt, att skogen säkrast försvarades genom att förvirra den inträngande hären och sprida skrämsel. Därför flådde de offerhästarna och lindade in sig i deras hudar med den blodiga sidan utåt. Hästskallarna, som de också togo huden af, höllo de öfver sig på stänger. Andra sleto upp sin skjorta ända till nafveln och målade ett grinande ansikte på bröstet och magen. Sedan kastade de öfver sig kappan, så att de sågo ut som kringhoppande stora hufvud. Detta hade deras föräldrars föräldrar lärt af finndvärgarna, som stridde på det sättet i den tid, då tuppen ännu allmänt dyrkades som gud. Det var långt före Tor och hästguden.

Några bondemän kommo springande på det hvassa barret med små korta steg och krokiga knän, barfotade, barhufvade och tomhändta.

— Hertigens folk syns redan ute på myren!

282