FOLKUNGATRÄDET
— ropade de. — Hela Valdemars här är slagen vid Hofva! Vi äro förlorade!
Det prasslade och smällde mellan grenarna i den förut tysta ödemarken. Uppskrämda fåglar och räfvar flydde förbi. En fårskock rusade fram med långa språng, följd af en brun ko, hvars skälla pinglade ursinnigt.
Skogsgångarna förstodo, att fienden var alldeles inpå, och de bästa skyttarna klättrade upp i talltopparna på sina yxor. De andra ställde sig med kvinnorna och piltunnorna bakom stammarna. Facklorna blefvo nedstuckna i marken kring källan i lutande ställning, så att elden skulle falla i vattnet och icke tända marken. Fast inga människor längre kunde upptäckas, förblef skogen därigenom ljus som en upplyst men tom sal.
Det dröjde en stund. Sedan närmade sig en vägvisare med några väpnade män. De tittade sig oroligt om åt alla sidor, men när de begynte halka i blodet, togo de sig om hufvudet och flydde. Vägvisaren korsade sig och stod kvar ensam.
— Gud, min drotten! — stammade han. — Vi äro i Tis skog. Vi äro på de sista
