FOLKUNGATRÄDET
träplugg. Hårdt sitter den, men nu ger den i alla fall vika, och nu skola ni få höra.
Han täljde en stund i pluggen, ända till dess han förvandlat den till ett munstycke. Sedan satte han hornet till läpparna och blåste.
Först kom det bara ett sakta hväsande ungefär som från en ödla, som väcktes ur en lång vintersömn men helst kände sig hågad att fortsätta den. Då försökte han för andra gången. Och då hördes ett smeksamt och sorgesamt sjungande, som när dvärgarna fordom i högen lekte med sina hustrur och döttrar och läste sejd öfver dem för att få dem tillgifna.
Han insöp ny luft i lungorna och lyfte hornet ännu en gång. Då begynte det hvissla och skria, först som ett djurläte men sedan som ett oväder. Nu hörde han att skogens alla hemliga makter vaknade för att upptaga striden. Hans fromma löften och kärlekstankar voro för ett ögonblick sopade ur sinnet, och han glömde till och med att vakta öfver Yrsalill. Han var åter besvärjaren från fordom. Skogsgångarna omkring honom böjde sig som under ett hårdt vindslag och stämde i med ett förfärligt härskri. Ett rop på hafvet flyger bort, men här lät det som hade de begrafna i en
