Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/292

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


kyrka ropat af fasa. Och nu framstörtade hela spökhären af hoppande jättehufvud och grinande hästskallar, och bakom följde i tät fylking krokarna, som skulle draga ryttarna ur sadeln, och bredyxorna, som skulle klyfva deras hjälmar. Spikklubborna svängdes, spjuten stungo, och länge behöll valdemarsfolket öfvermakten.

Men då strök en grå rad af helt och hållet järnklädda män fram vid ena sidan som en rad af ulfvar.

De sträckte sig utefter marken. De togo höga språng framåt, trots den tunga rustningen, och alltid träffade deras svärd. Ingen kunde motstå dem. Yxorna slogos ur händerna, spikklubborna slungades upp i luften, pilar och spjut brötos mot deras brynjor som vass. Men när de stötte på en åldring eller halfvuxen, höllo de in sitt vapen och slog honom på skuldran med orden: — Gack i frid! Jesus Kristus lefver.

Och genast skallade bakom dem under tivedstallarna från hundratals munnar — Kyrieleis, kyrieleis!

De ryckte af spökena deras klädsel. Men när de kommo in bland de ursinnigt hotande kvinnorna, som hade trängts samman i en flock

286