FOLKUNGATRÄDET
för sig, vände de svärdsknappen uppåt och böjde på hufvudet.
Den, som gick främst, var både den resligaste och en af de skickligaste. Han hade en tarflig slät hjälm med en liten mörk springa framför hvardera ögat Hans huggande svärd klöf Ti ända till roten, så att de murkna benen och barkstyckena föllo åt båda sidorna. Det var lätt att känna igen, att det var hertigen själf. Bakefter följde hans häst som en trogen hund, utan att han behöfde hålla honom i tygeln.
Småningom hade det dagat igen, och valdemarsfolket rusade i vild flykt från stam till stam. De kände, att besvärjelser och trolldom ingenting längre förmådde, att hedendomen var slagen, att de vilda skogsgudarna flydde liksom de själfva och kröpo in under stubbar och rösen som gräflingar och räfvar för att dö eller klaga i de långa vinternätterna.
— Ve oss, förlorade! — ropade flyktingarna. — Nu taga riddarna landet. Se, se, det flyger dufvor öfver deras hjälmar!
Hertigens skara växte beständigt. I midten vaggade på fyra stänger en liten himmel af svart tyg. Under den bars sakramentet åt de döende och en hoprullad fana, omlindad med
