Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/333

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


lockade riddarna att stöta mot hans bägare. Utan de gjorde det, därför att han var en sådan mästare i att förströ och roa dem. Därför trifdes de lika väl med honom, fast de voro hans fiender. — Du har din visdom, broder Magnus — tänkte han — men jag har min för mig.

Det kom emellertid många offrande till klostret, och bland dem var en ung änka, som hette Luitgard.

Hon var blåaktigt blek med svart hår och en liten skuggning på den tunna öfverläppen. Halsen och händerna voro väl magra, men ögonen bländande. Och hennes blekhet framhäfdes vackert af den veckiga svarta dräkten. I handen höll hon ett ridspö.

Han strålade upp, genast som han fick se henne, och utan att fråga sina värdar, inbjöd han henne gästfritt att stiga in till måltiden och slå sig ned vid hans sida. Att intaga platsen bredvid honom på bänken syntes henne för hedersamt, men hon satte sig på en pall nedanför honom. Hon rördes öfver att finna sin forna konung i en sådan torftighet och förnedring, fast han uppenbart förlustade hela sällskapet.


327