FOLKUNGATRÄDET
Då måltiden hade fortgått en stund och munterheten var som störst, höll herr Svantepolk upp ett bref öfver bordet. Han var den enda som hela tiden förblef lika allvarlig.
— Valdemar, nu har du gästat oss en hel vecka utan att vi hvarken ha kunnat få dig härifrån eller fängsla dig. Och själfva ha vi inte heller kunnat rida vår väg eller förfölja klosterrånarna, eftersom de stulo alla hästarna. Nu måste det bli ett slut. Här är en befallning från vår store ordningsman och konung, vår välgörare, att du skall tagas och inspärras. Ingrid och Algotssönerna ha sluppit undan åt Norge till, men hela den andra sista skaran af ditt vilda anhang har han redan i galgarna. Han är knappt en dagsresa härifrån. Vi bedja dig därför att lämna oss och inte utsätta oss för händelser, som kunde söla våra sköldar.
— Med resan är det inte brådt — svarade Valdemar — Och ännu en gång frågar jag, om det inte finns några spelmän här i gården?
Men fru Luitgard slog dristigt med sitt ridspö i bordet.
— De eländiga! Har du inte nog på dem? Jag har bara tre ridsvenner med mig, men jag
328
