FOLKUNGATRÄDET
ber dig, herre, att följa med oss. Och när en kvinna ber, svarar kung Valdemar ja.
— Ja — svarade han klingande och kysste henne på ärmsnibben och på händerna, glad öfver hennes närhet. Han såg ingen annan, och salen skulle ha blifvit tom och kall, om hon hade gått.
De bröto upp efter måltiden, men han gjorde sig ingen brådska. Hon berättade, att det var lång väg till hennes gård, och de förkortade timmarna med att rådgöra om hvad som var klokast.
De redo raskt framåt. När det blef stjärnklart, upptäckte de, att de närmade sig en stad. På vägen syntes en lång rad af facklor, spjut, lansar och hoprullade baner.
— Vill du ännu en gång göra mig till viljes — bad Luitgard så stanna vi här bakom kullen ett ögonblick och låta skaran tåga förbi. Hvilka dessa ryttare än kunna vara, dina vänner äro de knappast. Stackars herre, dina vänner hänga med rep om halsen.
Han grep henne om handen så hårdt, att hon drog den tillbaka med ett lätt rop,
— Ser du den ryttaren, som viker ut där ur raden? — frågade han. — Jag vet, hvem
