FOLKUNGATRÄDET
det är. Jag kände genast igen honom bland de andra. Det var på honom jag satt och väntade dag efter dag i Vreta.
— På den farligaste af alla? Jag känner igen honom också jag.
— Jag trifs inte med mig själf, om inte jag går ut, där isen är skörast.
— Men så betänk då, hvad det gäller. Han har ett hårdt hjärta den ryttaren.
— Det hårda hjärtat kommer att bulta häftigare vid mötet än mitt.
— Och om han sätter dig i fängelse.
— Ja, så sofver jag inte bättre i själastugor och härbärgen.
Valdemar steg ur sadeln. Han kastade tygeln åt svennerna, men hästarna ströko baklänges, så att han blef stående alldeles ensam. Han höll ännu fru Luitgards ridspö, som han hade lånat under färden.
Öfverst på kullen flämtade en glödhög med små lågor, och en skepnad rörde i den och läste besvärjelser.
Ryttaren red, stor och svart, uppför kullen, och Djurkretsens stjärnbilder stirrade öfver honom med grönhvitt eller rödaktigt blänkande ögon. Han blef större och större, ju högre
330
