FOLKUNGATRÄDET
upp hästen steg, och skölden och det tunga fladdrande täcket skymde natthimmeln.
— Har du allt färdigt? Begynn! — sade han.
Skepnaden vid elden gjorde en afvärjande och bedjande åtbörd och steg sedan med vred hastighet midt in i lågorna.
— Ja, en sista gång skall jag visa dig, hvad jag förmår, du Satan i riddarskrud — svarade han och stack händerna i den brinnande högen. Han strödde ut elden omkring sig, och den droppade från fingrarna utan att sveda dem. De breda och osäkra stegen tydde på, att han började falla i yrsel, och en hvit rök omsvepte honom småningom alldeles.
Det rasslade i ryttarens järndräkt.
— Jag vill veta om framtiden, om min kära dotter Ingeborg, som jag har lofvat åt Erik Menved, den unge.
Röken stod nu rakt upp i höjden som en fura, och ur toppen sjöng en späd och gnällig stämma:
— Jag ser, jag ser. Hon skall föda elfva ofullgångna foster och aldrig få omfamna en vuxen dotter eller son, och själf skall hon förgås af sorg.
Det klirrade åter i rustningen.
