Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/338

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


— Att jag har tålamod att höra er, eländiga spåkarlar, som jag i grund föraktar! Att vidskepelsen sitter mig så djupt i blodet! Sak samma. Fortsätt! Jag har väl andra barn än flickebarn. Jag har också söner.

— Jag ser, jag ser — sjöng den gnällande stämman. — Jag ser döda unga kroppar, och din änka gömmer sig af fasa. Allt ondt, du gjorde Valdemar, skall gå igen. Men en af dina söner, en enda, vill jag ändå prisa lycklig.

— Det är Birger, min älsklingsson.

— Nej, det är din förstfödde, som redan är död.

Ryttaren red fram mot rökstoden med knuten hand, men hans röst stockade sig, så att han knappt förmådde mer än hviska.

— Erbarmliga gyckelspel! Och mitt ridderskap… Ser du ingenting mer?

— Jag ser, jag ser. Jag ser ljungande svärd och hör segerrop och klockringning… Men därom unnar jag dig inte att veta något. Gud förlåte mig en sista gång för min trolldom. Min kraft är slut. Jag kan inte mer.

Röken slog ned i marken som ett regn.

Valdemar kände ett par starka armar slutas om hans knän, och ett stort hufvud tryckas

332