Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/339

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


mot hans sida. Det var skepnaden, som kastat sig ut ur röken.

— Min forne husbonde — hviskade han — känner du inte igen din spelman Gistre Härjanson. Skenet föll nyss hitåt ett ögonblick, så att jag såg dig. Hjälp mig härifrån! Här hålls jag sämre än en fånge och får blott lifvet skonadt för min svartkonsts skull. Men jag har blifvit en kristen man, Valdemar. Och Yrsalill… Jag vet inte, hvar hon lefver nu.

Valdemar sökte i sin tomma rocksäck och under kläderna.

— Smyg dig fort bort i mörkret och leta sedan upp din Yrsa-lill. Tag ridspöet här. Det är belagdt med silfver och med stenar och blir duktigt betaldt hos en guldsmed. Mitt är det inte, men allting är ett lån, din kropp, ditt lif. Ett lån för några år är till och med det stora stolta Bjälbo.

— Hvem där? — frågade ryttaren, som hörde rösterna.

— En man, som förr var din konung och alltid förblir din broder. Böj på hufvudet!

Ryttaren satt orörlig och tyst. Slutligen sade han:

— En dyster mötesplats för bröder. Här

333