Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/340

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


hvitna sedan tio år benen af skälmar, som ha tjänat dig. Vore det inte mörkt, skulle galgarna skrämma dig.

Valdemar gick upp på kullen.

— Bröstkorgarna knastra under fötterna som torra såll — sade han — och fingrar och tomma skålar ligga kringströdda. Är det lämningarna af mina forna vänner? Arma syndare, jag lofvade er ett frihetsrike, som inte finns. Och ni följde mig. Det var ert brott. Hade jag inte nyss skickat bort min lekare, skulle han få stå och spela för er hela långa stjärnenatten. Det vore väl den enda heder, som jag hade kunnat visa er. Jag är en fattig ensam man och blir snart ett föraktadt stoft som ni. Vi voro alla af de fördömdas skara, för hvilken ingen förlossning finns. Men jag får leda för mina egna klagoord. De röra andras hjärtan mer än mitt. Det gläder mig att se dig, broder. Är du lycklig nu?

Magnus mästrade med hästen, som stampade och frustade under täcket och järnhufvan.

— Den frågan har du lärt i frustugorna, Valdemar. Jag lefver för att slita en hund. Det är min heder. Men hvarför kommer du godvilligt till mig?


334