Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/341

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


— För att tala ut. Krypjakten bakom buskarna har slitit ut mina kläder. Och snart har jag inte ett gömsle kvar.

— Är du från dina sinnen? Du står ju ensam och vapenlös.

— Vapenlös är ingen, som har svar på tal. Jag kommer för att gästa dig som i de gamla dagar, Magnus. Vänd om och följ mig till ditt Nyköpingshus, så att du kan taga mot mig hedersamt med facklor kring väggarna. Jag behöfver hvila ut en tid på stoppade dynor.

Kullen hade småningom omringats af de väpnade männen, som bestört och medlidsamt lyste på Valdemar utan att hälsa. Men han gick fram till dem och slog dem öfver bröstet eller armen. Den ena kallade han en svart malm, som han nog skulle smälta, den andra ett hjul, som han nog skulle smörja. Hur det var, blef det lifligt i ringen, och ett par af männen erbjödo honom sin rock och sin mantel.

Magnus vände bort hufvudet och red ned till en vagn, där Bengt satt med sina pergamentrullar.

— Jag kan inte möta hans ögon — sade han — och inte längre höra den välbekanta stämman. Hvad lönar det att tala förnuft med honom,

335