Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/342

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


solmänniskan, som aldrig förstått mörkrets allvar. Allt, som var hans, har han strött ut på vägarna. Och nu kommer han, lättrogen, vapenlös, med armarna i kors, för att besegra mig med ord.

Bengt lutade sig framåt och sökte bland rullarna.

— Du menar väl ändå inte…

— Jo, kansler Alltförgod. Jag menar, att du skall leta fram det brefvet, som vi båda redan skrifvit under. Det brefvet, där det står, att han skall sättas in i skonsamt fängelse till sedernas förbättring. På Gotland jäser det. Och hvad skedde inte nyss vid Vreta! Än lefver Valdemar! — ropa de oroliga i landet, när de stöta hop bägarna, och lagman Algots hela släkt är med honom. Frikostig som han är, vår broder, har han lofvat öar och landskap, om han får utländsk hjälp.

— Hvar skall han sättas in?

— Han önskar att få gästa på Nyköpingshus. Jag tänker, att det blir ett mångårigt värdskap för mig. Tornkammardörren är af järn. Räck brefvet nu åt härolden och låt honom läsa upp det. Själf tar jag några svenner med mig och rider helst i natt en annan väg, där det är tomt på folk och stilla.



336