FOLKUNGATRÄDET
Gistre kysste Yrsa-lill. Sedan kastade han om sig en kappa och följde efter dem.
Några af stadsborna hade gått upp på murställningarna kring kyrkan åt Sankt Nikolaus. Träplankorna och timmermasterna lyste friskt och blåaktigt hvita i den klara midsommarnatten. Nere i kyrkan var det fullt af ställningar. Vid den kungliga borgen, som med sin väldiga kärna blickade ned på kyrkan, reste sig också ställningar med bruntorkade björkar. Vid norra stadsporten och vid gråmunkarnas kyrka var det ställningar. Och där Klaras kloster skulle uppföras, hade redan en del virke upptrafvats. Allt det myckna friska virket sken i halfskymningen. Så såg det ut, där ett nytt rike höll på att byggas. Det användbara blef hugget och tuktadt, det odugliga förgjordt, och det kom lås för ladorna. Sankta Klara hade hjälpt sin skyddsling kung Ladulås, och nu var det bådas segerfest. Från en predikstol på kyrkogården utropades med jämna mellanrum Sankta Klaras namn, hvar gång hälsadt med basuner, och själfva sommarnatten tycktes lik en rosig och ljuf kvinna, som slöt jorden i sin modersfamn. Höjderna omkring strömmen och fjärdarna sjönko mer och mer undan i
