Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/352

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


rödaktigt töcken och kunde knappt skiljas från luften. Men hvar kåre, som med sitt glitterstim ilade fram öfver Mälaren, lyste upp oanade sund och vikar med mörka holmar och vassar.

Ett sus af sång och jubel steg från staden. Handtverkarna kommo från sina olika gator med löfkransade helgonfanor. Bältare och remslagare, skinnare och fatmakare, gulddrifvare, pärlstickare, svärdsslipare, alla hade de sitt särskilda helgon och sin särskilda sång. Hvilken surrande munterhet, hvilket dansande, hvilket oväsen af fidlare och pipare — och ändå förbands hvart ord, hvar handling med tankar på det, som låg bortom stunden! Skeppsmännen, som nyss fått sin gudspenning i lega, korsade sig, innan de gingo in hos tavernaren. Och första kannan gällde Gudsmoder. Fiskarkarlarna från Södertörn, som sålt ut allt, hvad de hade med sig på skutorna, kommo med Sankt Botvids fana, trummande på tomma tunnor, och ställde sina första steg till det lilla kapellet vid stadsporten. De vandrande gesällerna drucko varsamt vid brunnen, för att icke vattnet skulle orenas för andra törstiga gesäller. Och de aktade sig att missbruka

346