Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


längre nog för egen hofhållning. Jag har gifvit långt öfver mina tillgångar.

— Öfver sina tillgångar kan ingen gifva — svarade Tyrgils, hela tiden med samma sorgset lugna stämma. — Magnus, ett hänryckt hjärta kan du inte skänka.

Konungen ryckte otåligt svärdet ur bältet och lade det ifrån sig i fördjupningen på altaret.

— Du säger alltid rena sanningen, min frispråkiga marsk. Jag duger inte till en jakobsbroder. Med alla mina folkungamutor står jag här fattig som en tiggare. Svärdsfästet hettade under fingrarna. Jag börjar tro på sagan, att det kan falna bort till aska i en oren hand. Mitt gamla riddarsvärd, här skall du ligga väl förvaradt och vänta in din tid. Ni äro många nog att maka stenskifvan öfver det nu genast.

Männen grepo fatt i stenskifvan och tryckte skuldrorna mot kanterna. Mullrande gled hon tillbaka på sin rätta plats öfver altaret.

Tyrgils stödde sin herre under armbågen och torkade öfver hans panna.

— Ha ni känt, hvad det är att aldrig sofva utan drömmar? — frågade Magnus och fortsatte att gå framåt öfver golfvet. — Att midt under gästabudet se blodfläckar på duken och

23. — II. 353