FOLKUNGATRÄDET
tårar i skeden? Ännu ett långt år, det härdar jag inte ut. Den nymurade kyrkan här utan grafvar tycks er tam och glad som en sal. Men här, just här, där jag står, skall snart jag bäddas ned. Det blir bättre då. Mitt namn skall ändå inte dö med klockljudet. Och jag skall samla er omkring mig, alla, alla, mina riddare, mina stormän… du själf, Tyrgils. Det skall bli häll vid häll ända till trösklarna och öfver hela holmen… Mitt hjärta drar ihop sig, och jag kan knappt andas. Jag är sjuk, min marsk, och jag har helsot. Länge har jag redan känt det, fast jag är i mina bästa år. Jag tål knappt längre brynjans tryck. Här nedanför det vänstra refbenet sitter det. Det är döden, som redan spunnit in sin larv i mitt kött.
Han stannade med handen stödd på en pelare och vände sig mot fönstret.
— Har ingen gått till sömns där inne i staden? — frågade han. — Hvem är det, som är så tidigt uppe och sjunger så bekymmerslöst och klingar på sitt städ? Är det så brådt att smida lås och nycklar till min kista? Hvem är det, som låter väfstoln dunka på en så vacker helgdagsmorgon ? Väfva de redan på min svepning?
354
