FOLKUNGATRÄDET
En af svennerna, som upptäckte riddarsporrarna, vinkade åt honom.
— Kom med, skall du få se något — sade han och förde honom öfver golfvet till en låg dörr. Här i järnbeslaget ha vi plockat bort en af nitarna, och du kan titta i hålet. Vi bruka stå här och se på.
Från fängelset innanför hördes en kvinnoröst och bullret af en bänk, som föll i golfvet. Magnus böjde sig och såg in genom hålet.
Det var en stor hvälfd tornkammare utan sol med vindögat mot norr. Valdemar satt midt i rummet vid ett bord, som var dukadt och brödadt och redt med några skålar och ett dryckeshorn.
Som det blifvit honom förbjudet att ha något eggjärn i sin närhet, hade han på länge hvarken skurit skägg eller hår. Båda växte fritt och yfvigt. Fast ännu knappt öfver femtio år, var han mycket hvitsprängd. Därför såg han ut som en gubbe, men ansiktet var ännu lika friskt med samma färg af skära rosenblad.
Olyckorna hade blåst förbi öfver honom som tomt väder. Fängelseluften hade icke åstadkommit annat, än att han blifvit frusen och satt i en lång djurfällsrock. Den hade den
