Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/373

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


hvita fårullen utåt och var fasthållen om lifvet med ett stickadt rödt band. De stora, men tarfliga tofsarna hängde ända ned på golfvet, där ett halfätet bröd låg i enriset.

Han hade vändt sig litet åt sidan. Framför honom stod den bleka Luitgard, som frivilligt hade följt honom i hans fångenskap och som han därför låtit viga sig vid. Påtagligen hade hon nyss rest sig från den kullslagna bänken. Hon bar fullt med hängsmycken och knäppen af silfver på den svarta dräkten. Ett kallt och otåligt veck lade sig mellan hennes tunna ögonbryn. Han höll fast henne i ärmen utan att vilja släppa henne.

— Jag vet ju, att du har lof att fritt komma och gå — sade han bedjande och såg sig ängsligt omkring. — Men tiden blir så lång, när du är borta.

Hon gaf med sin hoprullade ridpiska ett slag öfver hörnet på hans djurfällsrock, och småsvennerna skrattade ute i borgarestugan.

— Lås upp dörren! — befallde Magnus. — Fort. Jag är en budbärare från Visingsö.

Han stängde den efter sig, så snart han hade kommit in.

Valdemar släppte Luitgard och mötte

bro-

367