FOLKUNGATRÄDET
broderns blick. Tummen följde utefter bordskanten, och ett par gånger öppnade sig läpparna för att säga något.
Magnus gick fram och reste upp bänken och satte sig på den. Luitgard kände rökelsedoften från hans kläder.
— Jag har något att tillstå för dig, broder — började Magnus och slog ned ögonen. — Minns du, hur försonligt du räckte mig handen den gången vid skogsladan? Jag kände, att hade jag då mottagit den, skulle du ha haft mig igen för alltid. Och så red jag bort.
Valdemar makade skålarna från den ena sidan till den andra utan någon mening, slätade på duken, strök ihop brödsmulorna, såg efter i hornet att det var fylldt och sköt fram stolen.
— Jag minns också vår första tvist — svarade han efter en stund. — Det var på arfsstämman. Den gällde detta värdelösa horn. Må det stå kvar här. När dina söner en gång hålla gästabud på Nyköpingshus, skola de dricka Folkungarnas minne ur det hornet.
Han såg forskande och liksom uppvaknande på Magnus.
— Hvarför red du hit? Hvad vill du här?
— Träffa dig, innan du dör.
