3.
Innan ännu det första klämtslaget hade hunnit att ljuda, släppte Magnus repet med ett gladt anskri.
— Se, se! — ropade han, ännu darrande efter sin förskräckelse och pekade mot skogsbrynet. — Valdemar är inte tagen af dvärgarna. Han har bara varit ute med Gistre Härjanson och smådrängarna för att fånga påskskatan. Det är honom likt. Vi borde ha tänkt därpå.
I skogsbrynet hade det i en hast blifvit svart af folk, som sjöng och larmade. Både skallgångskarlarna, bergsdrängarna och finnarna hade slutit sig till den skara af påskfirande ungdom, som de stött på i skogen. Valdemar var lätt att känna igen, där han hoppade och dansade framför de andra i fagerröd mantel och hvitbrämad mössa. Bakom honom sprang Gistre Härjanson, lekaren, med den fångade
