Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


3.

Innan ännu det första klämtslaget hade hunnit att ljuda, släppte Magnus repet med ett gladt anskri.

— Se, se! — ropade han, ännu darrande efter sin förskräckelse och pekade mot skogsbrynet. — Valdemar är inte tagen af dvärgarna. Han har bara varit ute med Gistre Härjanson och smådrängarna för att fånga påskskatan. Det är honom likt. Vi borde ha tänkt därpå.

I skogsbrynet hade det i en hast blifvit svart af folk, som sjöng och larmade. Både skallgångskarlarna, bergsdrängarna och finnarna hade slutit sig till den skara af påskfirande ungdom, som de stött på i skogen. Valdemar var lätt att känna igen, där han hoppade och dansade framför de andra i fagerröd mantel och hvitbrämad mössa. Bakom honom sprang Gistre Härjanson, lekaren, med den fångade

3. — II. 33