påskskatan, som ännu hade snaran om fötterna och flaxande rycktes hit och dit i luften. Somliga hade öfver sig bockhudar med hornen på eller stora skråpukar af trä och vax. Där hoppade fiskhufvud, paddor, ulfvar och björnar, men de flesta hade lindat armar och ben med röda trasor och klädt sig till djäflar. En djäfvul kom löpande före de andra och ryckte till sig facklan, som han stack fast mellan käftarna i sitt galthufvud. Sedan bar det i väg med lågor och gnistor om trynet. Magnus flydde med afsky och fasa från klockstapeln och gömde ansikte i Algot Brynjulfssons kläder.
Små flockar af getherdar och vallkullor började nu också samlas på de andra höjderna. I början stodo de bondblyga och försagda. Togo de ett par steg framåt, stannade de strax igen, dumma och främmande för hvarann. På det viset höllo de på en lång stund, men hur det gick till, kommo de slutligen ändå upp på kyrkvallen samtidigt med skaran från skogen. Och där fingo de mål i munnen.
Både präst och klockare höllo sig undan på en sådan kväll, men liksom genom en hemlig öfverenskommelse satt nyckeln i kyrkdörren. Det var gammal sed. Så snart lekaren hade
