Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

— Det är kittelbotaren! — utropade Sofia hånfullt. — Han är det, som kastar sin egen broder och herre i hästsmutsen!

Där fanns ju heller ingen, som icke genast såg, att det var junker Magnus, men det var en öfverraskning att han borta på sitt Nyköpingshus hade hunnit att öfva sig till en sådan säkerhet och rusta så många män. Det var nära, att ett allmänt jubel hade brutit lös, men jarlen flammade. Han snurrade på svärdet, som stod mellan hans knän, och räckte det efter en stunds tvekan åt drottningen. Utefter hela den långa folkungabänken fortsatte alla att tyst torka flugorna ur ögon och öron.

Magnus drog af handsken och gaf Valdemar sin stora hand, som också hade små rynkor på de utstående fingerlederna, och naglarna voro kortskurna.

— Jag bedyrar dig, broder — sade han. — Det var hingstens fel. Jag gjorde allt för att hålla honom tillbaka. Tro hvad jag säger, och förlåt mig!

— Snack ! Inga bedyranden ! — svarade Valdemar. — Lek är lek, och här är hvar och en i sin rätt att göra sitt bästa. Jag skulle inte ha tagit det så illa, om jag råkat få dig

60