Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

ur sadeln. Jag när verkligen ingen lystnad efter att få heta den yppersta i en lek. Nej, lek är lek, säger jag. Låt mig nu leda dig fram till drottningen, så att du ur hennes vackra händer får mottaga det pris, som rättvist tillkommer segraren.

Han skakade oupphörligt brodrens hand, under det att han förde honom fram till bänken.

— Jag lyckönskar min frände — sade drottningen med förställd inställsamhet — Jag lyckönskar min frände till att ha en så eldig hingst och en så anspråkslös broder. På min frändes hjälm vågar jag inte fästa en så enkel kärleksrelik som den, herr Svantepolk i sin ungdom fick af sitt hjärtas fru, men jag öfverlämnar det heliga svärdet Gråne. Bär det i trohet och med ofläckadt samvete, så att det aldrig falnar till aska.

— Hon kan inte med mörkhyade män — tänkte han höfviskt framåtlutad. — Hon hatade mig från första stunden vi träffades. Det är underligt med kvinnor och deras aningar. — Men högt sade han: — Fast jag får mottaga ett så afundsvärdt segerpris ur min sköna fränkas händer, är jag ändå nedstämd, ty framgången berodde inte på egen förtjänst utan

61