Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


på en ond slump. Jag bedyrar det öppet… ärligt.

Vid de sista orden vände han sig mot fadren, men jarlen steg upp, vild af ursinne, och gick sin väg med alla de gästande folkungarna.

De spridde sig med sina hustrur och ammorna i vandrande flockar under de gula ekarna. Det var i oktober månad. Rökar och såtar voro inne, säden var välsignad i ladorna, porsen och humlen plockad till brygd. De långa raderna af bistockar stodo väl öfvertäckta med råghalm, trälarna drogo upp båtarna, och huskarlarna talade i stallet om höstens sockenfärder och mungåttsstämmor. Men när det knäppte i bågsträngen på väggen, sprungo både herrar och tjänare efter sina vapen, ty det betydde, att villebråd var i skogen.

I härbärget hjälpte Algotssönerna Magnus att skaka flugorna ur manteln och taga af honom rustningen och den hvita_underdräkten.

— Hvarför se ni på mig så besynnerligt? — frågade han. — Det plågar mig när folk stirrar.

De tego och buro fram hans stugkläder, och han fortsatte med en för honom ovanlig hetta:

62