Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

— Lycka att min älskade broder själf har så litet sinne för ridderliga utmärkelser. Fast han stupade i hästsmutsen, så det klang, tror jag att han hade uppriktigt roligt åt hela äfventyret, så snart han kände, att han var oskadd. Hade han fått en rispa, skulle det ha blifvit värre. Nu kommer han att göra sig glad öfver sitt missöde hela kvällen... Hvarför slå ni ned ögonen?

— Vi veta inte, hur vi skola göra med våra ögon för att bli dig i lag. Det var en ståtlig syn, när du stod i din grå rustning öfver din fallne broder som ett ovädersmoln och förödmjukade honom inför allt folket. Men ditt spjut gick tvärs igenom drottningens hjärta.

Magnus steg ut och begaf sig tankfull till det kungliga sömnhuset. Tunet var fyrkantigt kringbygdt med långsträckta, svarttjärade timmerhus, som styckevis öfverskyggades af ekarna. I midten stod ett högt beläte af jungfru Maria, belagdt med guld och färger. Rikt sirade svalgångar vette både utåt skogen och inåt tunet och genom porten lyste den nedtrampade halmen utanför stall och skämmor på den yttre förgården. På stentornet i ena hörnet var en rundel med sol och måne och

63